Sandra Lightdawn

Den ända värmen kommer från min häst, hans snabba rörelser skapar den värme som håller hoppet om liv. Jag vet inte hur länge vi varit här, en minut eller för evigt? Jag vet heller inte varför jag är här, vad syftet med detta kan vara. Det ända jag vet är att vi måste röra oss framåt, fortsätta galopperar, mot vad? 

Det är så mörkt, allt jag ser är svart, inte en enda kontur eller skugga. Jag känner mig inte ens säker på att detta är verklighet. Men vad har då varit innan detta? Känslan är så underlig och när jag senare kommer tänka tillbaka på mörkret kommer jag inte kunna beskriv det. 

Även om jag inte kan vara säker på om detta existerar så kan jag hela tiden höra en svag viskning, den känns så närvarande men ändå kan jag inte förstå vad den vill, det finns ej ord att tyda.

Plötsligt så uppstår det en stark ljusstråle, jag ser hur den från ovan svävar spikrakt nedåt och för ett kort ögonblick blir allt så ljust för att jag sedan ska skymta ett svagt ljus långt bortom. Vi satte av i en om möjligt sabbater galopp en tidigare och rörde oss synkat mot det enda som skilde sig från det övriga mörkret. 

En liten boll av ljus, svävar ovan det jag hoppas på är fast mark. Jag glider av den varma hästryggen. När jag tror jag når mak börjar jag långsamt sjunka, men jag grips inte av panik. Det är som om jag vet att jag kommer hålla mig kvar, dessutom så sjunker både ljuset och hästen i samma takt och jag börjar röra mig mot det, jag får densamma känsla som man får utav att simma djupt under vattenytan.

Jag fattar ett grep om ljuskälla, och energin som kom ifrån den var obeskrivlig, jag fylls av kraften och ännu ett hopp om liv skapas. Ljuset blir plötsligt starkare, det skedde på några sekunder. Under detta korta ögonblick var allt så ljust, allt det mörka svarta var som förbytt och det ända man kunde se va ljus, inga kontrasten eller skuggor. Sedan så slocknade allt, det var mörkt igen men kraften fanns kvar. Jag kunde känna den inom mig, en varm pirrande känsla ända ut i fingertopparna.   

Jag satte mina händer mot marken och det var som om jag kunde dra upp fast mark från det ingenting som låg under mig. Jag satt upp på hästen igen, det kändes som om vi hörde samman och att jag inte kunde göra detta utan honom eller att han inte kunde göra det utan mig.  

Så fort jag kom upp så var det något som tändes inom honom, det var som om detta var ögonblicket han väntat på genom hela sitt liv. Han satt av i galopp medan jag lät ljusets energi flöda ur mig, medan vi susade fram hörde jag hur berg skapades och rubbades, träd och grönska växte fram och bakom oss var det inte längre ett evigt mörker utan ett svagt rosa ljus, såsom den vackraste soluppgång du kan föreställa dig. Allt detta skapade en stor ö. 

Jag kände mig lycklig och alla nya dofter var överrumplande. Vi saktade av och beskådade allt som nu blivit, uppe på öns högsta bergstopp stod vi och det jag tidigare bara hört som en viskning jag inte kunde förstå var nu en klar men mörk röst. Att det var hästen som talade till mig var ingen överraskning utan det kändes så väntat och bettryggande på något sätt. Det var inte längre jag, alldeles ensam i ett mörkt inget, det var jag och denna häst med världen vi skapat tillsammans. 

Jag var inte längre ingen, jag var den första soul ridern och skaparen av Jorvik.